Vi sprang mellan gränderna i Italien och flåsade glatt båda två. Jabber var några decimeter längre än mig, och han rörde sig snabbt och graciöst medan jag trippade på mina korta ben i rask takt för att försöka komma ikapp honom. Jag satte min nos i vädret och kände lukten av mat och gläfste uppmanande till honom innan jag vände mig mot öst och gick mot den härliga doften.
Efter någon minut stod jag där, bakom restaurangen. Jag såg en pojke i dörröppningen som skulle slänga dagens rester och såg på honom med bedjande ögon. Han tvekade bara en liten stund innan han slängde maten i ett av bakgårdens små vrår. Min mage kurrade och svansen viftade lätt medan jag gick mot maten som troligen var Pasta Bolognese. Strax därefter kom Jabber och lade huvudet lätt på sned innan han anslöt sig till mig och vi båda vräkte i oss den ljumma maten.
Jag vände upp blicken och såg att pojken skissade något. Nyfiken som jag var gick jag fram till honom, med pälsen kladdig av köttfärsås.
”Vill du se?” sa han och visade mig anteckningsblocket. Mina mandelformade, bruna ögon mötte en bild som avbildade två hundar som åt i ett hörn av en bakgård. Jag lade huvudet lätt på sned och förstod att det var jag och Jabber.
Jag avbröts av mina tankar av att han gav ifrån sig ett dovt skall och jag mötte hans blick. Dags att gå, sa han och jag vände mig om och mötte honom innan vi båda gick ut ur bakgården och sprang mot parken. Eldflugorna surrade och månen gav ifrån sig ett vitt sken. Jag såg in i hans mörkt bruna ögon, som skiftade till topaz-färgade i ögats mitt. Han var så vacker i månskenet, och han var bara min...

Just då existerade inte världen Det var bara han och jag, och allt var underbart.

Jag reste mig käpprakt upp i sängen, och svettet rann ner längs min rygg. Blä, vad äckligt. Trots att jag alldeles nyss vaknat var min kropp på helspänn och jag var alldeles klar i huvudet. Jag hade bara en tanke i huvudet: Jag måste hitta honom

Drömmarna hade börjat för en vecka sen, och jag höll på att bli galen. Alla minnen som med ens dök upp, allt det vi upplevt… Fan, det går inte att beskriva.

May är en tjej som bor i Irland med sin mamma. Hennes liv är perfekt i andras ögon, men hon själv känner sig vilsen. Delad... Som om något saknas.

Det enda hon har är vaga minnen från sina tidigare liv. Liven hon alltid delat med honom. De var osårbara tillsammans, de skulle klara allt. Men nu? Hon vet inte ens vart han bor eller om han ens existerar på denna planeten. Men en sak var säker: Hon skulle hitta honom, om hon så var tvungen att söka igenom hela universum. För hon var inte hon utan honom. De var delar av varandra. Själsfränder. Inga ord kan beskriva deras känlor för varandra, ärligt talat. Det finns inga ord som kan beskriva det de delar. Ordet 'kärlek' är som ett sandkorn i universums alla planeter fulla med sand enligt dem. Det de har är starkare än något annat, än universum, oändligheten, livet.

Så varför är då allt inte frid och fröjd? Trots att det de har är så starkt, finns det ett problem...

en Soulan kan inte bestämma vart de ska återfödas. Så deras partner kanske är på andra sidan universum, vem vet?

Men de kan inte leva utan varandra, och kommer att söka efter sin älskade hela livet ut, om det är vad som krävs. För de kommer att ses igen, en vacker dag. Om det så tar tusen år, så kommer de finna varann... Förr eller senare.