Jag suckade och gick in i matsalen. Jag tänkte fortfarande på honom, hur kunde jag sluta?

Jag saknade honom så att det värkte, jag kände mig tom utan honom hos mig.

Det enda jag hörde från mina kompisar var mummel, och jag vågade tänka mig tillbaka. Till tiden då vi var hundar.

Visst, det var ett tufft liv på gatorna. Men vi älskade det.

Inga regler, bara frihet. Vi gjorde vad vi vill. Vi sprang mellan de smala gränderna, snodde mat från snobbiga feta personer och tiggde av de som såg ut att ha lite medlidande.
Vi var som gjorda för livet på gatan. Fast jag kunde ju i och för sig vara vart som helst, bara jag var med honom...

Undrar vad han hette i detta livet? Något på J iallafall, det är ju tradition. Alltid samma bokstav i början på ens namn.

Någon boxade mig löst på armen och jag kom tillbaka till verkligheten.

"Va?" sa jag och tittade mig omkring.

"Vad är det med dig May? Du har blivit så konstig... på sista tiden. Mår du bra?" Sa hon och hennes annars så silkeslena röst hade en klang av oro.

"Jadå... Jag var bara insjunken i mina tankar och glömde omvärlden" sa jag och log snett.

Några som var påväg mot borden bakom oss stannade upp.

"Vadå, kan du inte tänka och lyssna samtidigt?" Såklart kom det från Christine. Ibland kunde hon vara en riktig bitch genom att alltid säga vad hon tyckte, utan att bry sig om att det sårade andra. Ibland verkade det som om hon visste att det hon sa sårade, och att det var just därför hon sa det. Jag ignorerade hennes bitchiga tonfall och tittade på henne.

"Jo, men det är väl svårt för dig att veta? Du verkar ju aldrig tänka liksom.." sa jag och ett svagt flin dansade på mina läppar. Hon tittade chockat på mig, eftersom det var inte min grej att säga saker som detdär. När jag sneglade på de andra var det olika ansiktsuttryck: Jamie såg förvånad ut, Izzy bara log uppmuntrande eftersom jag äntligen satt bitchen på plats. Maddi visste ajg inte vad hon tänkte och Kat bara satt där, log och nickade eftersom hon troligen inte fattade. Då såg jag att hon hade båda hörlurarna i öronen, oops. Sorry, Kat.

"Det kan jag visst det! Din.. din... tönt!" hon letade efter någon bra kommentar, men misslyckades totalt.

"Christine.. Jag tror din senaste plastikoperation gick en aning fel. Din överläpp är ojämn..." sa jag med ett självsäkert leende och hon slog handen för munnen innan hon sprang iväg från matsalen, mot tjejtoaletten.

"Wow, girl! Vad det än är som har hänt med dig gillar jag det. Du ägde ut barbie!" sa Izzy och skrattade till.

"Man tackar, Izzy" sa ajg med tillgjord, brittisk accent medan jag ryckte på axlarna och fortsatte sedan att äta.