Jag suckade och gick in i matsalen. Jag tänkte fortfarande på honom, hur kunde jag sluta?

Jag saknade honom så att det värkte, jag kände mig tom utan honom hos mig.

Det enda jag hörde från mina kompisar var mummel, och jag vågade tänka mig tillbaka. Till tiden då vi var hundar.

Visst, det var ett tufft liv på gatorna. Men vi älskade det.

Inga regler, bara frihet. Vi gjorde vad vi vill. Vi sprang mellan de smala gränderna, snodde mat från snobbiga feta personer och tiggde av de som såg ut att ha lite medlidande.
Vi var som gjorda för livet på gatan. Fast jag kunde ju i och för sig vara vart som helst, bara jag var med honom...

Undrar vad han hette i detta livet? Något på J iallafall, det är ju tradition. Alltid samma bokstav i början på ens namn.

Någon boxade mig löst på armen och jag kom tillbaka till verkligheten.

"Va?" sa jag och tittade mig omkring.

"Vad är det med dig May? Du har blivit så konstig... på sista tiden. Mår du bra?" Sa hon och hennes annars så silkeslena röst hade en klang av oro.

"Jadå... Jag var bara insjunken i mina tankar och glömde omvärlden" sa jag och log snett.

Några som var påväg mot borden bakom oss stannade upp.

"Vadå, kan du inte tänka och lyssna samtidigt?" Såklart kom det från Christine. Ibland kunde hon vara en riktig bitch genom att alltid säga vad hon tyckte, utan att bry sig om att det sårade andra. Ibland verkade det som om hon visste att det hon sa sårade, och att det var just därför hon sa det. Jag ignorerade hennes bitchiga tonfall och tittade på henne.

"Jo, men det är väl svårt för dig att veta? Du verkar ju aldrig tänka liksom.." sa jag och ett svagt flin dansade på mina läppar. Hon tittade chockat på mig, eftersom det var inte min grej att säga saker som detdär. När jag sneglade på de andra var det olika ansiktsuttryck: Jamie såg förvånad ut, Izzy bara log uppmuntrande eftersom jag äntligen satt bitchen på plats. Maddi visste ajg inte vad hon tänkte och Kat bara satt där, log och nickade eftersom hon troligen inte fattade. Då såg jag att hon hade båda hörlurarna i öronen, oops. Sorry, Kat.

"Det kan jag visst det! Din.. din... tönt!" hon letade efter någon bra kommentar, men misslyckades totalt.

"Christine.. Jag tror din senaste plastikoperation gick en aning fel. Din överläpp är ojämn..." sa jag med ett självsäkert leende och hon slog handen för munnen innan hon sprang iväg från matsalen, mot tjejtoaletten.

"Wow, girl! Vad det än är som har hänt med dig gillar jag det. Du ägde ut barbie!" sa Izzy och skrattade till.

"Man tackar, Izzy" sa ajg med tillgjord, brittisk accent medan jag ryckte på axlarna och fortsatte sedan att äta.

 

 

 

Jag reste mig upp med en suck. Varför skulle det alltid vara så svårt att gå upp på morgorna?

Jag stirrade in i spegeln, och såg min smala kropp som fortfarande bara var i underkläder. Det kolsvarta, halvt lockiga håret var rufsigt, alltså rufsigare än vanligt, och stod åt alla håll och kanter. Mina smaragdgröna ögon såg fortfarande trötta ut och min nästintill vita hy såg ut att skimmra, troligen för att håret vr i sådan stor kontrast till hudfärgen jag hade.

Med en suck hasade jag mig över till byrån och rotade fram ett par jeans, ett svart linne, samt en svart pösig t-shirt från ''Ed Hardy's'' som hängde ner över ena axeln och trycket på t-shirten var helt okej. Jag kom sedan på att jag behövde duscha, och sprang till badrummet.

Oftast brukade jag vänta tills vattnet blev varmt, men inte idag. Jag vred på vattnet och så fort håret var blött gnuggade jag i schampoo, och sedan balsam. Jag gick huttrande ut ur duschen, virade in mig i en fluffig handduk och torkade min kropp. Jag tog fram hårfönen och borstade igenom det korta håret som knappt nuddade mina axlar innan jag drog på mig kläderna, fixade på lite mascara, kajal och eyeliner innan jag rusade ner för trapporna. Jag drog på mig hjälmen, skinnjackan och ryckte åt mig väskan i farten mot ytterdörren. "Jag sticker nu" ropade jag och stängde dörren efter mig innan jag gick mot min moped. Det var en silvrig Vespa, och min älskling. Förutom Jabber då, men det räknades inte just nu.

Jag satte i nycklarna och gasade innan jag körde mot skolan.

 

~

 

Jag rusade mot sal 34, där vi hade första lektionen. Matte.

Det var det värsta med att återfödas på jorden, som människa: Skolan.

Jag mindes inte så mycket av de andra ställena jag levt på, det ingick inte i vår natur. Det enda man kunde minnas var ställen man varit på när man också varit med sin soulmate. Och jag hade aldrig varit i skolan med Jabber, inte vad ajg kom ihåg just nu iallafall.

Medan jag grubblade på honom koncentrerade jag mig varken på min syn eller på vart jag sprang och krashade såklart med Simon. Världens äckligaste och mest perversa kräk någonsin.

Med en suck reste jag mig upp, tog tag i mina böcker och tittade konstigt på honom, människor hade verkligen ingen som helst respekt för varandras kroppar.

Han flinade tillbaka, han hade inte rört sig ur fläcken. "Haha, så du stöter på mig? Fattar du? stöter? Du stötte ju in i mig" sa han med sin lantis-dialekt. Det hördes verkligen att han kom från country-trakterna.

Jag himlade med ögonen. "Ja, jag fattar. Och nej, aldrig i hela mitt liv att jag skulle stöta på dig, ärligt talat så äcklar mig" sa jag och rös, innan jag vände mig om för att gå.

Vi sprang mellan gränderna i Italien och flåsade glatt båda två. Jabber var några decimeter längre än mig, och han rörde sig snabbt och graciöst medan jag trippade på mina korta ben i rask takt för att försöka komma ikapp honom. Jag satte min nos i vädret och kände lukten av mat och gläfste uppmanande till honom innan jag vände mig mot öst och gick mot den härliga doften.
Efter någon minut stod jag där, bakom restaurangen. Jag såg en pojke i dörröppningen som skulle slänga dagens rester och såg på honom med bedjande ögon. Han tvekade bara en liten stund innan han slängde maten i ett av bakgårdens små vrår. Min mage kurrade och svansen viftade lätt medan jag gick mot maten som troligen var Pasta Bolognese. Strax därefter kom Jabber och lade huvudet lätt på sned innan han anslöt sig till mig och vi båda vräkte i oss den ljumma maten.
Jag vände upp blicken och såg att pojken skissade något. Nyfiken som jag var gick jag fram till honom, med pälsen kladdig av köttfärsås.
”Vill du se?” sa han och visade mig anteckningsblocket. Mina mandelformade, bruna ögon mötte en bild som avbildade två hundar som åt i ett hörn av en bakgård. Jag lade huvudet lätt på sned och förstod att det var jag och Jabber.
Jag avbröts av mina tankar av att han gav ifrån sig ett dovt skall och jag mötte hans blick. Dags att gå, sa han och jag vände mig om och mötte honom innan vi båda gick ut ur bakgården och sprang mot parken. Eldflugorna surrade och månen gav ifrån sig ett vitt sken. Jag såg in i hans mörkt bruna ögon, som skiftade till topaz-färgade i ögats mitt. Han var så vacker i månskenet, och han var bara min...

Just då existerade inte världen Det var bara han och jag, och allt var underbart.

Jag reste mig käpprakt upp i sängen, och svettet rann ner längs min rygg. Blä, vad äckligt. Trots att jag alldeles nyss vaknat var min kropp på helspänn och jag var alldeles klar i huvudet. Jag hade bara en tanke i huvudet: Jag måste hitta honom

 

Drömmarna hade börjat för en vecka sen, och jag höll på att bli galen. Alla minnen som med ens dök upp, allt det vi upplevt… Fan, det går inte att beskriva.

 

---

 

May är en tjej som bor i Irland med sin mamma. Hennes liv är perfekt i andras ögon, men hon själv känner sig vilsen. Delad... Som om något saknas.

Det enda hon har är vaga minnen från sina tidigare liv. Liven hon alltid delat med honom. De var osårbara tillsammans, de skulle klara allt. Men nu? Hon vet inte ens vart han bor eller om han ens existerar på denna planeten. Men en sak var säker: Hon skulle hitta honom, om hon så var tvungen att söka igenom hela universum. För hon var inte hon utan honom. De var delar av varandra. Själsfränder. Inga ord kan beskriva deras känlor för varandra, ärligt talat. Det finns inga ord som kan beskriva det de delar. Ordet 'kärlek' är som ett sandkorn i universums alla planeter fulla med sand enligt dem. Det de har är starkare än något annat, än universum, oändligheten, livet.

Så varför är då allt inte frid och fröjd? Trots att det de har är så starkt, finns det ett problem...

en Soulan kan inte bestämma vart de ska återfödas. Så deras partner kanske är på andra sidan universum, vem vet?

Men de kan inte leva utan varandra, och kommer att söka efter sin älskade hela livet ut, om det är vad som krävs. För de kommer att ses igen, en vacker dag. Om det så tar tusen år, så kommer de finna varann... Förr eller senare.

Den här berättelsen är baserad på en dröm jag hade för ett tag sedan, men jag minns den fortfarande väl. Detaljerna, känslorna... ja allt!

Dock kommer jag att utöka skrivandet och ändra några få saker, fast ni kommer ju såklart inte veta vad, eftersom ni inte var med och upplevde dethär äventyret. Ni kommer ju såklart att få reda på det mesta, men ni kommer aldrig att kunna upplevadet på samma sätt som mig, tyvärr.

 

Men iallafall...

 

Det är det berättelsen kommer handla om, en Soulan vars sökande kommer att vara farligt och kommer att vara länge innan hon finner sin älskade.